Dalarna är det enda svenska landskap som har ett eget engelskt namn; Dalecarlia. Det är förmodligen härifrån de svenska folkdräkternas glans har spridits. Det är också härifrån det envisa ryktet kommer om att svenska hästar är ljust rödbruna.
Alltnog, Dalarna räcker till för betydligt mer än en veckas semester! Från kalfjäll i väster och nordväst, jordbruk utefter Dalälvens alla flöden, lera, porfyr och kalk i berggrunden runt Siljan, kopparfyndigheter vid Runn, bruksmiljöer vid Avesta, Borlänge och Ludvika, järnmalm i Grängesberg och mycket mer gör att även de mesta skilda intressen kan få utlopp här. För den som är intresserad av fiske så hinner inte alla ställen besökas under en kort femveckors semester! Mina hållpunkter är bara ett litet axplock av helheten.
Jag väljer ut två orter som baser för dagsutflykter i Dalarna. Älvdalen och Falun. Från dessa två orter når man det mesta i Dalarna på mindre än 60 minuter. Mellan Älvdalen och Falun är det runt 110 km så det tar i stort sett inte mer än en timma mellan baspunkterna. Så just området runt Siljan nås lika bra från båda hållen.
Falun i sig innehåller några ”måste”.
Koppargruvan var ju en av förutsättningarna för att Sverige blev just Sverige så dit SKA man. En guidad vandring i gruvan ger en hint om att det inte alltid var bättre förr.
Sundborn, konstnären Carl Larssons hem, är öppet för visningar. Eftersom det fortfarande är en bostad får man inte vandra runt fritt. De tavlor och bonader som finns i nästan varje svenskt hem visas här i verkligheten.
Lugnet är ett centrum för delar av svensk skidsport och sommartid perfekt för mountainbike. Utsikten från hoppbacken kan betecknas som fantastisk, men trappstegen riskerar att generera mjölksyra i stora mängder. När man står här uppe kan det vara svårt att föreställa sig att det rådde brist på ved och trävirke när gruvan gick för högvarv mot slutet av 1500- och början av 1600-talen. Det lär ha varit kalhygge åtskilliga 10-tals km runt Falun
15 km från Falun via E16/Rv50 ligger Borlänge, Dalarnas folkrikaste ort. Här finns stora köpcentra runt Kupolen, Domnarvets järnverk och (ett av) Kvarnsvedens pappersbruk. Här finns också Ornässtugan,
enligt vad det sports, en viktig del av vår historia. Dalälven, som ni korsade på vägen från Falun blir en älv vid Djurås 20 km uppströms Borlänge. Österdalälven kommer från norr och Siljan, Västerdalälven från väster och Malung-Sälen. Mellan de båda grenarna upprinningsområden skiljer ingenting. En vattendelare skickar vattnet åt olika håll, som sedan förenar sig i Djurås.
Fortsätt Rv50 söderut till Ludvika och Grängesberg så är ni Bergslagens östra gränstrakter. Här finns mycket som visar järnhantering både förr och nu. De debatter om samhällsflytt som idag görs i Kiruna och Malmberget gjordes redan på 50-talet i Grängesberg. Där finns en ”Stadspark” som inte får beträdas eftersom marken är underminerad. Från utsiktstornet i SV kan parken beskådas, även om det idag, efter 50 år, inte syns särskilt mycket av den gamla bebyggelsen. I Smedjebacken en bit mot SO utefter Rv66 finns en vacker bruksmiljö vid sjön Norra Barken.
Ännu en bit mot söder, öster om Kopparberg ligger Malingsbo-Klotens naturreservat. Här finns många lämningar av tidig järnhantering. Tjärbottnar, stånggångar, hyttor och gruvhål; allt kan hittas med lite uppmärksamhet. Periodvis så har man visat hur kolning går till, men jag vet inte om det visas idag.
Även om malmhanteringen i stort sett är borta från Kopparberg så är den gamla trästan värt någon timmes besök.
Rv50 rakt norrut från Falun har sin sträckning genom gammal jordbruksbygd. Mitt i skogen dyker byarna upp. Det är inget vilt antagande att det idag växer skog där det förr bedrevs jord- och lantbruk. En del av avtagsvägarna leder till gamla fäbodar. Jag har inte sett tecken på att fäbodarna är annat än fritidshus numera.
Den avtagsväg som leder mot väster och Rättvik/Furudal, vid Lamborn är tydligt byggd på senare tid. Den är alldeles för rak för att vara en förbättrad kostig. I alla fall en bra väg tillbaka till Falun, via Rättvik!
Från Falun, mot nordväst går, Rv69. Den vägen leder oss via Grycksbo och Bjursås till Siljan.
I Grycksbo finns ett berömt finpappersbruk. Det var här man tillverkade det papper som används till Nobeldiplomen. Pappret tillverkas inte längre, men i lager finns pappret för diplomen. Den maskin som användes för det hantverksmässigt tillverkade pappret finns också kvar.
Runt Siljan finns mer att se på och att göra än det går att hinna med på en kort veckas semester.
Här finns Sveriges, och kanske Europas längsta träbrygga (Rättvik), här finns världens enda riktiga stuteri för dalahästar (Nusnäs, uttalas Nunnä), en unik lergodsfabrik (Nittsjö), Dalhalla en fantastisk utomhusscen i ett nedlagt kalkbrott, Tällberg med en hel by med timrade stugor i alla storlekar och former,
Orsa med sin björnpark, och ett måste; på Siljansnäs, väster om Leksand finns Buffils-Annas. Ett våffelkafé med ett litet museum i gränsen av orörd skog. Från skogen en härlig utsikt över östra Siljan, från fiket en fantastisk utsikt över södra Leksandsbygden. Uppe vid Mora finns än fler fällor för turister där jag bara nämner Sollerön, Gesundaberget och Zornmuséet. Fast Klockstapeln där Vasaloppet slutar finns ju också här.
Rakt mot norr från Rättvik går vägen till Furudal (Lv 301). För den som vill skicka bilder till kompisarna på en läckert kopparbrun kropp är detta ett perfekt ställe. Strax efter att metropolen passerats gör vägen en lång svag högerböj och strax därefter utmed en sandstrand vid Oresjön. Här finns bra uppställningsplats på en mindre väg 10 m från sjön.
En vit fin kropp blir efter ett dopp vackert kopparbrun. Sjön är humusrik vilket gör att man ser solbränd ut så länge man är våt! Humus? Är det jordlager som bildas i barrskogar. Färgämnet, som inte verkar tåla för mycket ljus i torrt tillstånd är inte farligt! På sattelitkartan syns den bruna färgen intill sjöns stränder. Samma fenomen finns i de flesta svenska barrskogssjöar.
Älvdalen har vuxit upp vid Rotälvens os i Österdalälven. Förmodligen är Älvdalen mest känt för sin porfyrindustri. Här låg, i ungefär 150 år ett sliperi som arbetade med porfyr. Bruket ödelades av en brand och byggdes aldrig upp igen, men här finns ett museum som beskriver verksamheten och produkterna.
I Älvdalen, finns en ganska unik form av Ställplatser, Lägerplats.
De ligger längs med Rv70 efter att man kört över Rotälven. På de 5 km som kommer innan bron över Österdalälven ligger 3 - 4 Lägerplatser. Det är en enkel form av uppställningsplats alldeles bredvid älven. Vägarna ner till Lägerplatserna lämpar sig inte för fortkörare. Väl nere på lägerplatsen väljer man ut den bästa platsen. Där får man stå i 24 timmar. Här finns soptunnor och rinnande vatten (älven!). Fiskekort får man köpa inne i Älvdalen. Eldning får ske i de iordningsställda eldplatserna. Ibland kan det finns färdighuggen ved. Lägerplatser kan du finna på fler ställen utefter älven, ända upp till Idre.
En bit uppströms Österdalälven, ca 20 km från Älvdalen, ligger ett av våra största vinterövningsfält för pansarfordon, Trängslets övningsfält. Dess glanstid var (misstänker jag) de tre decennierna som följde på 2:a världskriget. Numera har vi väl knappast något pansar kvar. Men det finns fortfarande militära aktiviteter här. Det är värt att ta en sväng hit inte minst för att här finns Sveriges högsta kraftverksdamm. Sjön som bildas av dammen regleras med nästan 40 m och fyller, när det är högt vatten, en ravin som sträcker sig härifrån och nästan ända upp till Särna, 50 km bort. Bräddavloppet som finns på dammens östra sida
är ett populärt ställe för isklättrare (på vintern!) Isfallet kan bli nästan 100 m högt.
I samhället Rot går det an väg mott norr, skyltad Sveg. Det är en bra väg som går genom rena vildmarken, utefter Rotälven till att börja med, sedan allt mer skog och myrmarker. Vägen ansluter till vägen Särna - Sveg i Lillhärdal. Men då är vi i Härjedalen.
Från Älvdalen når ni Sveriges högsta vattenfall på lite drygt en timma. Kör Rv70 mot Särna och Idre. Ungefär 5 km efter Särna går en avtagsväg mot vänster, jag vill minnas att det är skyltat Mörkret. Framme i Mörkret tar ni av mot vänster och Björbäcksstugan. Härifrån är det runt 3 km i lätt - medelsvår stig, delvis på spång, delvis grus fram till Njupeskär. Det är svårt/omöjligt att komma fram med barnvagn eller rullstol. Fallet är närmare 100 m högt och för ett fasligt oväsen.
Från Särna, rakt söderut går Lv311. På den kommer du till Sälen. Självklart kan du här ta Rv66 upp till Sälen- och Transtrandsfjällen. Upp till Tandådalen är det runt 20 km. Men kör hellre ytterligare dryga 5 km mot söder (Rv66) till Transtrand och Fiskarheden. Det är på ängarna intill Västerdalälven
som Vasaloppet startar. Från Fiskarheden går det en väg mot vänster upp i skogarna. Den leder till Mångsbodarna och Evertsberg. I Evertsberg viker ni av mot söder (höger) och kör förbi Oxbergssjön och Gopshus. Vägen fortsätter ända fram till Mora. Det går även att köra upp till Eldris. Av någon anledning så heter den väg jag beskrivit Vasaloppsvägen. Målet i Mora ligger inte långt från Siljan och Österdalälven. Drygt 40 km tillbaka till Älvdalen.
Mellan Särna och Idre går Lv311 rakt norrut. Den är ett trevligt och vackert alternativ till E45 om man tänkt sig till Funäsdalen. Mer därom på Härjedalssidan.
Från Särna kan man även ta sig till Sveg, via Lillhärdal. I dessa trakter finns våra sydligaste renägande samer. Nåja du kan vara same och äga en ren och vara bosatt i Örkelljunga. Men jag menar de som har det som en del av sin utkomst. På några ställen kan man se konstiga stängselanordningar. Det är platser för antingen höstens renslakt eller vårens/försommarens renskiljning och kalvmärkning. Du får, om du kommer vid rätt tillfälle, titta på, men håll dig ur vägen. Det är ett grannlaga arbete både med märkningen och slakten.
Den som nu tror att jag beskrivit allt vad dalarna har att erbjuda har fel! Det finns mycket mer, men inte här och nu!