Dalarna är det enda svenska landskap som har ett eget engelskt namn; Dalecarlia. Det är förmodligen härifrån de svenska folkdräkternas glans har spridits. Det är också härifrån det envisa ryktet kommer om att svenska hästar är ljust rödbruna.

Alltnog, Dalarna räcker till för betydligt mer än en veckas semester! Från kalfjäll i väster och nordväst, jordbruk utefter Dalälvens alla flöden, lera, porfyr och kalk i berggrunden runt Siljan, kopparfyndigheter vid Runn, bruksmiljöer vid Avesta, Borlänge och Ludvika, järnmalm i Grängesberg och mycket mer gör att även de mesta skilda intressen kan få utlopp här. För den som är intresserad av fiske så hinner inte alla ställen besökas under en kort femveckors semester! Mina hållpunkter är bara ett litet axplock av helheten.

Jag väljer ut två orter som baser för dagsutflykter i Dalarna. Älvdalen och Falun. Från dessa två orter når man det mesta i Dalarna på mindre än 60 minuter. Mellan Älvdalen och Falun är det runt 110 km så det tar i stort sett inte mer än en timma mellan baspunkterna. Så just området runt Siljan nås lika bra från båda hållen.

Falun i sig innehåller några ”måste”.

Koppargruvan var ju en av förutsättningarna för att Sverige blev just Sverige så dit SKA man. En guidad vandring i gruvan ger en hint om att det inte alltid var bättre förr.

Sundborn, konstnären Carl Larssons hem, är öppet för visningar. Eftersom det fortfarande är en bostad får man inte vandra runt fritt. De tavlor och bonader som finns i nästan varje svenskt hem visas här i verkligheten.Sundborn

Lugnet är ett centrum för delar av svensk skidsport och sommartid perfekt för mountainbike. Utsikten från hoppbacken kan betecknas som fantastisk, men trappstegen riskerar att generera mjölksyra i stora mängder. När man står här uppe kan det vara svårt att föreställa sig att det rådde brist på ved och trävirke när gruvan gick för högvarv mot slutet av 1500- och början av 1600-talen. Det lär ha varit kalhygge åtskilliga 10-tals km runt Falun

15 km från Falun via E16/Rv50 ligger Borlänge, Dalarnas folkrikaste ort. Här finns stora köpcentra runt Kupolen, Domnarvets järnverk och (ett av) Kvarnsvedens pappersbruk. Här finns också Ornässtugan, Ornesstugan (9)

enligt vad det sports, en viktig del av vår historia. Dalälven, som ni korsade på vägen från Falun blir en älv vid Djurås 20 km uppströms Borlänge. Österdalälven kommer från norr och Siljan, Västerdalälven från väster och Malung-Sälen. Mellan de båda grenarna upprinningsområden skiljer ingenting. En vattendelare skickar vattnet åt olika håll, som sedan förenar sig i Djurås.

Fortsätt Rv50 söderut till Ludvika och Grängesberg så är ni Bergslagens östra gränstrakter. Här finns mycket som visar järnhantering både förr och nu. De debatter om samhällsflytt som idag görs i Kiruna och Malmberget gjordes redan på 50-talet i Grängesberg. Där finns en ”Stadspark” som inte får beträdas eftersom marken är underminerad. Från utsiktstornet i SV kan parken beskådas, även om det idag, efter 50 år, inte syns särskilt mycket av den gamla bebyggelsen. I Smedjebacken en bit mot SO utefter Rv66 finns en vacker bruksmiljö vid sjön Norra Barken.

Ännu en bit mot söder, öster om Kopparberg ligger Malingsbo-Klotens naturreservat. Här finns många lämningar av tidig järnhantering. Tjärbottnar, stånggångar, hyttor och gruvhål; allt kan hittas med lite uppmärksamhet. Periodvis så har man visat hur kolning går till, men jag vet inte om det visas idag.

Även om malmhanteringen i stort sett är borta från Kopparberg så är den gamla trästan värt någon timmes besök.

Rv50 rakt norrut från Falun har sin sträckning genom gammal jordbruksbygd. Mitt i skogen dyker byarna upp. Det är inget vilt antagande att det idag växer skog där det förr bedrevs jord- och lantbruk. En del av avtagsvägarna leder till gamla fäbodar. Jag har inte sett tecken på att fäbodarna är annat än fritidshus numera.

Den avtagsväg som leder mot väster och Rättvik/Furudal, vid Lamborn är tydligt byggd på senare tid. Den är alldeles för rak för att vara en förbättrad kostig. I alla fall en bra väg tillbaka till Falun, via Rättvik!

Från Falun, mot nordväst går, Rv69. Den vägen leder oss via Grycksbo och Bjursås till Siljan.

I Grycksbo finns ett berömt finpappersbruk. Det var här man tillverkade det papper som används till Nobeldiplomen. Pappret tillverkas inte längre, men i lager finns pappret för diplomen. Den maskin som användes för det hantverksmässigt tillverkade pappret finns också kvar.

Runt Siljan finns mer att se på och att göra än det går att hinna med på en kort veckas semester.

Här finns Sveriges, och kanske Europas längsta träbrygga (Rättvik), här finns världens enda riktiga stuteri för dalahästar (Nusnäs, uttalas Nunnä), en unik lergodsfabrik (Nittsjö), Dalhalla en fantastisk utomhusscen i ett nedlagt kalkbrott, Tällberg med en hel by med timrade stugor i alla storlekar och former,

Tallberg Dala

Orsa med sin björnpark, och ett måste; på Siljansnäs, väster om Leksand finns Buffils-Annas. Ett våffelkafé med ett litet museum i gränsen av orörd skog. Från skogen en härlig utsikt över östra Siljan, från fiket en fantastisk utsikt över södra Leksandsbygden. Uppe vid Mora finns än fler fällor för turister där jag bara nämner Sollerön, Gesundaberget och Zornmuséet. Fast Klockstapeln där Vasaloppet slutar finns ju också här.

Rakt mot norr från Rättvik går vägen till Furudal (Lv 301). För den som vill skicka bilder till kompisarna på en läckert kopparbrun kropp är detta ett perfekt ställe. Strax efter att metropolen passerats gör vägen en lång svag högerböj och strax därefter utmed en sandstrand vid Oresjön. Här finns bra uppställningsplats på en mindre väg 10 m från sjön. Oresjon (1)

En vit fin kropp blir efter ett dopp vackert kopparbrun. Sjön är humusrik vilket gör att man ser solbränd ut så länge man är våt! Humus? Är det jordlager som bildas i barrskogar. Färgämnet, som inte verkar tåla för mycket ljus i torrt tillstånd är inte farligt! På sattelitkartan syns den bruna färgen intill sjöns stränder. Samma fenomen finns i de flesta svenska barrskogssjöar.

Älvdalen har vuxit upp vid Rotälvens os i Österdalälven. Förmodligen är Älvdalen mest känt för sin porfyrindustri. Här låg, i ungefär 150 år ett sliperi som arbetade med porfyr. Bruket ödelades av en brand och byggdes aldrig upp igen, men här finns ett museum som beskriver verksamheten och produkterna.

I Älvdalen, finns en ganska unik form av Ställplatser, Lägerplats. Scouting Dalariver

De ligger längs med Rv70 efter att man kört över Rotälven. På de 5 km som kommer innan bron över Österdalälven ligger 3 - 4 Lägerplatser. Det är en enkel form av uppställningsplats alldeles bredvid älven. Vägarna ner till Lägerplatserna lämpar sig inte för fortkörare. Väl nere på lägerplatsen väljer man ut den bästa platsen. Där får man stå i 24 timmar. Här finns soptunnor och rinnande vatten (älven!). Fiskekort får man köpa inne i Älvdalen. Eldning får ske i de iordningsställda eldplatserna. Ibland kan det finns färdighuggen ved. Lägerplatser kan du finna på fler ställen utefter älven, ända upp till Idre.

En bit uppströms Österdalälven, ca 20 km från Älvdalen, ligger ett av våra största vinterövningsfält för pansarfordon, Trängslets övningsfält. Dess glanstid var (misstänker jag) de tre decennierna som följde på 2:a världskriget. Numera har vi väl knappast något pansar kvar. Men det finns fortfarande militära aktiviteter här. Det är värt att ta en sväng hit inte minst för att här finns Sveriges högsta kraftverksdamm. Sjön som bildas av dammen regleras med nästan 40 m och fyller, när det är högt vatten, en ravin som sträcker sig härifrån och nästan ända upp till Särna, 50 km bort. Bräddavloppet som finns på dammens östra sida

Trangslet (1) är ett populärt ställe för isklättrare (på vintern!) Isfallet kan bli nästan 100 m högt.

I samhället Rot går det an väg mott norr, skyltad Sveg. Det är en bra väg som går genom rena vildmarken, utefter Rotälven till att börja med, sedan allt mer skog och myrmarker. Vägen ansluter till vägen Särna - Sveg i Lillhärdal. Men då är vi i Härjedalen.

Från Älvdalen når ni Sveriges högsta vattenfall på lite drygt en timma. Kör Rv70 mot Särna och Idre. Ungefär 5 km efter Särna går en avtagsväg mot vänster, jag vill minnas att det är skyltat Mörkret. Framme i Mörkret tar ni av mot vänster och Björbäcksstugan. Härifrån är det runt 3 km i lätt - medelsvår stig, delvis på spång, delvis grus fram till Njupeskär. Det är svårt/omöjligt att komma fram med barnvagn eller rullstol. Fallet är närmare 100 m högt och för ett fasligt oväsen.

Från Särna, rakt söderut går Lv311. På den kommer du till Sälen. Självklart kan du här ta Rv66 upp till Sälen- och Transtrandsfjällen. Upp till Tandådalen är det runt 20 km. Men kör hellre ytterligare dryga 5 km mot söder (Rv66) till Transtrand och Fiskarheden. Det är på ängarna intill VästerdalälvenVasterdalalven

som Vasaloppet startar. Från Fiskarheden går det en väg mot vänster upp i skogarna. Den leder till Mångsbodarna och Evertsberg. I Evertsberg viker ni av mot söder (höger) och kör förbi Oxbergssjön och Gopshus. Vägen fortsätter ända fram till Mora. Det går även att köra upp till Eldris. Av någon anledning så heter den väg jag beskrivit Vasaloppsvägen. Målet i Mora ligger inte långt från Siljan och Österdalälven. Drygt 40 km tillbaka till Älvdalen.

Mellan Särna och Idre går Lv311 rakt norrut. Den är ett trevligt och vackert alternativ till E45 om man tänkt sig till Funäsdalen. Mer därom på Härjedalssidan.

Från Särna kan man även ta sig till Sveg, via Lillhärdal. I dessa trakter finns våra sydligaste renägande samer. Nåja du kan vara same och äga en ren och vara bosatt i Örkelljunga. Men jag menar de som har det som en del av sin utkomst. På några ställen kan man se konstiga stängselanordningar. Det är platser för antingen höstens renslakt eller vårens/försommarens renskiljning och kalvmärkning. Du får, om du kommer vid rätt tillfälle, titta på, men håll dig ur vägen. Det är ett grannlaga arbete både med märkningen och slakten.

Den som nu tror att jag beskrivit allt vad dalarna har att erbjuda har fel! Det finns mycket mer, men inte här och nu!

Landskapet Lappland omfattar nästan en fjärdedel av Sveriges yta, mer än halva vår fjällvärld och utan tvekan tre av våra största kommuner. Här finns gruvor, fiskevatten, folkliv, vidder, midnattssol, fritt rinnande vatten, reglerade vattendrag, nationalparker med anor, och en del annat. Landskapet korsas av E10, E12, i stort sett öst-väst, E4 och E45, i stort sett söder-norr, riksvägarna 94, 95 och 97, samt några sammanbindande länsvägar 363, 365, 370, 373, 374, 394, 395. Visserligen är ingen av dem motorväg, inom Landskapet, men de håller alla hög standard. Vintertid är många av dem snötäckta så lågfriktionsdäck rekommenderas framför dubbdäck.

Coldroad

Södra delen av Lappland ligger ca 800 km från Stockholm och 1100 km från Göteborg, alltså någonstans mellan 8 och 14 timmars körning.

Middagssol Jokkmokk

Eftersom det återstår närmare 650 km till Riksgränsen, ytterligare 7 – 8 timmar bort, så rekommenderar jag att du avsätter minst två veckor för en Lapplandsresa, men ännu hellre två resor på vardera två veckor.

Vägarna

Från Lappland går tre större vägar över gränsen till Norge, E12, Rv95 och E10. De har alla det gemensamt att de går över kalfjället. Mest spektakulär är Rv95.

Det finns fyra återvändsvägar som alla har sina poänger i fjällvärlden; Sorsele – Ammarnäs. Jokkmokk – Kvikkjokk, Porjus – Ritsem och Kiruna – Nikkaluokta.

Det finns även en del andra återvändsvägar värda en omväg, exempelvis från E10 vid Skaulo till Killinge/Kaitum, runt 50 km dålig grusväg men ändå värt omvägen,Killingeforsen

eller från E45 inne i Porjus till Ålloloukta drygt 20 km till sydstranden av Stora Lulevattnet

E12

även kallad Blå vägen går i Sverige mellan Umeå och gränsen. Den följer Umeälven i hela dess lopp. Här och där kan man se resultatet av alla regleringar, men mest i Gardiken, där gräs och sly växer långt ner på det som skall vara sjöbotten. Vägen passerar Tärnaby och Hemavan innan gränsen.

Blue Road Hemavan

Här uppe, de sista 50 km, slingrar sig vägen tjusigt i skogen av fjällbjörk intill den oreglerade delen av Ume Älv. Här kan nog vara ganska myggrikt sista halvan av juni och första halvan av juli.

Rv95

går mellan Skellefteå och norska gränsen. I stort följer den Skellefte älv. Från Arvidsjaur går vägen sakta uppåt till Arjeplog, där det börjar likna lite fjällandskap.

Hornavan Arjeplog

Vid Arjeplog ser vi Hornavan, en av våra djupaste sjöar, över -220 m. Ju närmare den norska gränsen vi kommer desto mer fjällnära är det. Även om vägen är torr och fin kan snödrivorna ligga höga långt in till midsommar.

Sommarvintergata 3

Vid Merkenisvuopnio finns en fin rastplats där det inte är fel att tillbringa några timmars vila. Bäckvattnet är fint dricksvatten!

E10

sträcker sig mellan Luleå och Riksgränsen. I avsnittet närmast Luleå dyker Kalixälven upp då – och – då. I delen ovan Kiruna är det Torneälven som följs. Där vägen korsar Kalix älv, vid Lappesuando, finns en ganska stor ställplats med möjlighet att tömma toa och fylla på färskvatten. Det finns även några elstolpar, fast de brukar vara upptagna av veckovilande lastbilschaffisar. Älven är här bred som en sjö och solnedgången, nåja den går ju inte alltid ner här, kan vara riktigt grann.

Lappeasuando (11)

Strax öster om Kiruna går en mindre väg ner till Jukkasjärvi. Det är här ishotellet finns under vintern, men isblocken kan finnas kvar hela sommaren. Väster om Kiruna är vi redan i fjällbjörkens rike. Vägens sista 120/150 km går bara i fjällnatur och hälften utgör sjönära, vid Torneträsk. Var 10 km ligger en järnvägsstation eller hållplats. Det är inte folkmängden som avgjort hur tätt stationerna ligger utan möjligheten för malmtågen att mötas. Det går ett tåg ungefär var 10 minut 24/7 året om. I bägge riktningarna. De större stationerna, Torneträsk, Abisko och Riksgränsen har alla riktig imponerande stationsbyggnader. Strax innan Björkliden finns en rejäl parkeringsficka, runt hundra meter lång och 15 – 20 m bred. Det är härifrån man ser Lapporten så bra.

Lapporten 2

Den ligger annars intill Abisko, dit det är 10 – 12 km. Vid P-platsen rinner en ordentlig fors ner till sjön.

E10 Silverfallet (2)

Promenaden ner genom ravinen är väldigt vacker. Här vid Björkliden finns en riktigt bra Campingplats, öppen året om.

Sorsele – Ammarnäs

följer Vindelälven ända in i fjällvärlden. Sträckan är strax under 90 km lång, vägen är nyligen (2012) rätad och reparerad. Fågelvägen, över Ammarfjället återstår det ungefär 45 km till Vindelkroken vid norska gränsen, där Vindelälvens första rännilar finns. Vägen tar slut i Ammarnäs så vill man längre upp gäller häst. Antingen den tvåbenta modellen ”apostla” eller den fyrbenta. Men jag misstänker att du själv får ta med dig båda varianterna.

Vindelälven

Som bekant är Vindelälven helt oreglerad.

Jokkmokk – Kvikkjokk

är något längre, 120 km. Den här vägen följer Lilla Luleälven nästan ända upp till Sareks Nationalpark.

Kvikkjokk b

Från Kvikkjokk upp till deltalandskapet Rapaälven i Sarek är det 20 - 30 timmars vandring. Dalgången ligger på 300 - 600 m höjd och många av fjälltopparna når över 1400 m. Sjön vid Padjelanta, Virlhaure (Vilrjaure) ligger på 580 möh.

När du lämnat Kvikkjokk och kommit upp på fjället så tänk på att det inte är någon söndagsprommenad. De här delarna av fjällvärlden bör lämnas åt dem som har erfarenhet av fjällets alla sidor. Det är bättre att skaffa den första erfarenheten i Abisko eller däromkring.

Akkja (0)

Lilla Luleälven är reglerad vid den damm som Kvikkjokksvägen.

Porjus – Ritsem

”Vägen Västerut” är den längsta av dessa fyra vägar, runt 150 km. Stundtals spikrak, delvis kurvig, kortare sträckor sliten, så det tar nog mer än 2,5 timma. Å andra sidan är här ruskigt grannt! Första delen, kanske 30 km eller så, går genom skogsmark. Men skogen glesnar och bortom Stora Sjöfallet är det bara lite fjällbjörk och martall utefter vägen. På höger sida ligger Stora Sjöfallets nationalpark och på den vänstra, på andra sidan sjön, ligger Sareks nationalpark.

Suorvamagasinet Sarek

Från Ritsem mot söder går det båt över sjön, och därefter är det ”bara” 45 km upp till Padjelanta. Från Ritsem mot norr är det ungefär 60 km bakvägen upp till Kebnekajse.

Till skillnad från de tre andra vägarna går denna helt utefter reglerat vattendrag, Stora Luleälven. Suorvadammen, från Vietas upp till Ritsem, regleras mer än 30 m så chansen/risken att du får se en stor stenöken 10 – 15 lägre än vägen, med en sjö i mitten är stor. Dammbygget här nedan sjön ovan.

Sourvadammen (12)

 Stora Lulevatten, sjön som däms vid Porjus, regleras bara med någon meter.

Kiruna – Nikkaluokta

är den kortaste av de fyra vägarna, ca 70 km eller en knapp timma. 2/3 av vägen följer en långsmal sjö som utgör en del av Kalixälvens övre lopp. I Nikkaluokta ligger ett sevärt samekapell men också turiststationen som är startpunkt för vandringar till Kebnekajse. Efter ca 20 km promenad i ganska flack terräng är du vid Kebnekajses fot. Sen återstår 5 km till toppen. Men det är 5 km som antagligen tar dubbelt så lång tid som de första 20 km! Kalixälven är oreglerad häruppe.

Malmen

I mångas ögon är Lappland mest ödemark och det kan kanske stämma, men samtidigt är det Lappland som i många stycken har gett förutsättningarna för vad Sverige är idag. Att det finns högvärdig järnmalm i bergen här har man vetat i många hundra år. Däremot har man inte haft tekniken att ta var på malmen. Det blev en följd av uppfinningar och upptäcker som gav möjligheterna. Den första var herr Nobels dynamit. Ett hanteringssäkert sprängmedel. Den andra var generatorn och den tredje var vattenturbinen.

Kombinationen av dessa gav möjlighet att dra tunga tåg i oländig terräng året om, ta sig djup ner i bergen, spränga och ändå ha en acceptabel miljö. Bygget av malmbanan Narvik – Malmberget - Luleå, kraftverket i Porjus och möjligheten att spränga tunnlar i de nordsvenska fjällen är ett ingenjörsverk som imponerar än idag. Allt var klart i mitten av 1910-talet och sedan dess har svensk järnmalm och andra gruvprodukter gett åtskilliga miljoner människor runt vårt klot möjlighet till försörjning.

De flesta tänker på Kiruna när det är tal om gruvor i Lappland. LKAB bedriver gruvverksamhet I Kiruna (Kiirunavaara och Luossavaara), Malmberget (Malmberget och Koskuskulle) och Svappavaara (Svappavara, Leväniemi och, tills sommaren 2017, Mertainen). LKAB tar i stort sett bara ut järn. Boliden driver en gruva i Gällivare (Aitik) och drev en blygruva i Laisvall. Det handlar i första hand om koppar, men även guld och silver. Dessutom blir det en mängd andra biprodukter.

Bolidens dagbrott i Aitik är idag djupare än 400 meter.

Future fishinglake

När gruvan inte längre ger utbyte skall den fyllas med vatten. En djup fiskesjö kommer då, om 25-30 år, att glädja fiskeentusiaster.

I Aitik och Kirunavaara ordnas turistvisningar, i första hand sommartid.

Gråberg, den absolut största biprodukten vid gruvbrytningen bildar verkligen berg.

 

Det syns tydligast i Kiruna där det trappstegsformade platåberget, 5 km långt, 2,5 km brett och omkring 200 m högt utgörs av grovkrossat gråberg. Enligt vad det sägs skulle materialet räcka till en sexfilig motorväg Kiruna – Rom. Ändå tas det ständigt upp nya täkter runt om i Sverige. Bergtäkter som skapar oläkbara sår i naturen!

Skogen

 

Vattnet

Betyder inte särskilt mycket för sjöfarten i Lappland. Främsta orsaken till det är att sjöfarten begränsas till sjöar som är isolerade antingen av forsar och fall eller dammar. Men det finns faktiskt minst en hamn; Tornehamn i Torneträsk, men någon större betydelse för sjöfarten har den inte idag.

Några av älvarna, Vindelälven, Torneälv, Kalix älv och Piteälven är bara reglerade på naturlig väg. Vissa mindre älvar har en mängd nedlagda kvarnar och sågar som förr drevs av vattnet men som nu inte används. Muonio älv, som tillsammans med Torneälv utgör gräns mot Finland, är också bara reglerad på naturlig väg.

Piteälven där den korsas av E45

National River Pite

De större älvarna, Luleälv, Skellefteälv, Umeälv och Ångermanälven är i stort sett reglerade längs hela sitt lopp. Det finns en del kortare relativt flacka forsar på några ställen men i övrigt rinner älvarna i ett antal "trappor" som utgörs av dammar, magasin och kraftverk. De fyra andra större älvarna ligger inte i Lappland.

Här är en bild på Ångermanälven uppströms den fått det namnet

Saxnaes Trappstegsforsen

Samerna

Lappland är Samernas land! Det märks inte minst på det gamla svenska ordet för Samer. I den nordligaste delen av lappland får inte förekomma fast jordbruk eftersom det konkurrerar med Rennäringen. Skylten "Odlingsgränsen" träffar du på under de sista 550 km av E45, räknat från söder.

Kaitumskola

I Kaitum finns en sameskola i moden tappning. Den används dock inte som ordinarie skola längre. Sameskolan har i stället egna byggnader i tätorterna dit barnen, på samma sätt som i hela landet, bussas dagligen. Internatskola för yngre barn tillämpas inte längre i Sverige.

Fjällen

 

Semestra hemma med dagsutflykter är absolut inte att förakta. Så jag börjar resandet i Sverige där: hemma blir då Västergötland. Men eftersom hemma likaväl kan vara Kälarne eller Fatmomakke så kan alla inte använda dessa sidor på samma sätt som västgöten. Men jag misstänker att det kan finnas ett och annat korn ändå! Flera av mina förslag beräknas med Göteborg som utgångsläge. Inte för att Göteborg är bäst, men för att Göteborg råkar vara närmast.

Själva storstäderna får inte särskilt mycket plats här. Det beror inte på bristande intresse för resmålet utan snarare att det finns så många andra som beskrivet dem så mycket bättre!

En annan aspekt på dessa sidor är längden på etapperna. Det finns knappast några etapper vars totallängd understiger 200 km beskrivet här. Det låter kanske mycket, men tänk då på att en resa Kungsbacka – Uddevalla tur och retur blir runt 200 km, och tar inte 3 timmar bakom ratten.

En trevlig resa att göra är att följa ett av Västsveriges vattendrag. Med undantag av Lagan, Tidan och Göta Älv, så har de en längd från källa till mynning på i runda tal 100 km. Lagan är närmare 300 km och Tidan runt 180 km. Göta Älv är en del av Skandinaviens längsta flod/älv. Den rinner upp i Härjedalen väster om Funäsdalen, inte långt från där även Ljusnan börjar. Fågelvägen ungefär 750 km. Att jämföra med Rehn runt 1200 km och Volga runt 1600 km. Fast Volgas nordligaste delar rinner i Asie.

Vattendragen var det som förenade och det var där man hittade kraften för både mat och husrum. Kvarnar och sågar ligger stundtals tätt. Många av dem är idag små elkraftverk. På flera ställen finns fik i anslutning till det sevärda.

Viskan

börjar strax utanför Ulricehamn, rinner först mot norr och gör sedan en båge via Fristad till Borås och därefter snett mot SV för att mynna i Kattegatt vid Åskloster. Ån rinner ut ur sjön Tolken ca 5 km söder om Hökerum, vid Tolkabro. Det kan hända att det finns ett tillflöde till Tolken som heter Viskan, men det torde inte vara mycket mer än en bäck. Enklast att ta sig hit är Rv 40 avfart 92 och sedan knappt 500 m mot söder. Tolken är på sätt och vis lite unik, eftersom den regleras så mycket som +/- 3 meter. Detta sker vid dämmet Tolkabro. Vi är här knappt 230 meter över havet (möh). Här i Tolkabro finns även en sevärd butik.

Följ sedan Viskan mot norr. Ån rinner här ganska strid, även om vattenmängden kanske inte imponerar, in i skogsmark och genom våtmarker. Den dyker upp nästa gång strax efter passerandet av Rv 40. På höger sida ligger Vings Kvarn som från ett litet dämme får kraft från Viskan. Nästa lite större sjö heter Mogden, den ligger drygt 30 m lägre än Tolken. Då är vi framme i Hökerum. Här i Hökerum passerar vi resterna av banvallen efter Järnvägen Borås – Ulricehamn. Den är numera en fin cykelväg.

Från Hökerum är Viskan lite större, så nu ska vi nog verkligen kalla den för en å. Det går ingen väg direkt utefter ån men vi kan skymta den både i Nitta och strax efter Fristad. Uppströms korsningen med Rv42 rinner ån i två grenar. Mellan de grenarna är det ett naturreservat med ganska gott om fåglar och en tämligen rik flora. I Fristad finns några små fina näringsställen, s.k. Caféer, och lite textilbutiker.

Sjön, som Viskan rinner ut i vid Sparsör, heter Öresjö. Tar du dig ned till sjön så är du nästan 100 m lägre än där ån började.

Strax intill Borås vattenverk ringlar sig Viskan ut ur Öresjö. Eftersom dalen är ganska flack så finns här några mycket tydliga korvsjöar som bildas när ån bryter ny fåra i det flacka bäckenet. Härifrån och till Kattegatt ligger dämmena kanske inte alltid särskilt tätt, men de har levererat kraften till Knallebygdens textilindustrier i åtskilliga år. Borås, Rydboholm, Viskafors, Kinna och Skene har alla dammar som ger möjlighet att ta vara på vattenkraften. När ån når Horred är den nästan i nivå med Kattegatt. De sista 30 km av ån faller den bara ca 10 m. Att jämföra med de föregående dryga 80 km då den fallit närmare 220 m.

Säveån

rinner upp i en mosse mellan Borås och Vårgårda. En trevlig väg från Göteborg och hit går via E20 till Hemsjö, sedan en mindre väg till v 180 några km mot Borås och sedan vänster, på en grusväg, nästan 20 km till Ljurhalla till höger på Rv42 och till sist vid vägen till Vänga går första bron över Säveån kärret. Fast härifrån ner till sjön Säven är ån egentligen en bred bäck. Vänga mosse, som börjar inte långt från bron fortsätter mot SV i drygt 2 km. Det finns en stig som via några spångar leder till ett fågeltorn som står bara några meter från ån nästan mitt i mossen. Mossen är naturreservat. Härifrån till Viskan är det bara runt 8 km.

Ån rinner i en kort båge, först mot NO sedan mot V ut i Sjön Säven. I sjöns norra ända fortsätter ån mot N och Vårgårda där den vänder mot SV. I Alingsås rinner ån ut i Mjörn.

Strax ovanför Norsesund finns dammen som reglerar vattennivån i Mjörn. Härifrån rinner Säveån i Sävelången till Floda och Lerum. Från Aspen till mynningen i Gamlestan har man på flera ställen försett ån med erosionsskydd, eftersom blåleran gör att rasrisken är stor, på en del ställen till och med mycket stor.

Från Vänga till Gamlestaden tar det ca en vecka med kanot

Utefter Säveån finns flera dammar som förr försörjde kvarnar och sågverk med kraft. Säven ligger på 155 möh. Därifrån till Gamlestaden finns idag ett tiotal kraftverk. Bortsett fån Kärtared, Solveden och Floda ligger de alla vid någon form av energikrävande industri, i första hand kvarn eller sågverk men även väveri.

I hela åns lopp är den ganska flack, med avbrott vid både naturliga och konstgjorda dammar, vilket gör att ån ringlar sig fram långa sträckor. Bortsett från alla mossar och våtmarker finns det många fina badställen med små sandstränder. Ett av de som är lättast att nå ligger vid Rv 42 Algutstorps kyrka, 2 km söder om Vårgårda. Här är det dessutom lätta att parkera.

På samma sätt som man kan följa Viskan och Säveån kan det vara roligt, intressant och vackert att följa de andra större vattendragen. Ätran rinner upp NO om Ulricehamn och Nissan börjar i skogarna söder om Jönköping. Båda når man via Rv 40. Lagan via Rv 40 och E4. De mossar där Nissan och Lagan börjar finns i området söder om Jönköpings flygplats, Axamo.

Skarborgsåarna, Nossan och Lidan, liksom de andra åarna jag nämnt rinner alla upp inom ett ganska litet område mellan Borås och Jönköping.

Självklart kan du välja annan utgångsort än Göteborg. Åar och andra små vattendrag finns ju i hela landet. De flesta av norrlandsälvarna har ju normalt inte mycket större flöden än flera av de mer sydländska vattendragen. Det är i första hand längden som skiljer. Vän av ordning anser kanske också att den geografisk placeringen skiljer…