Landskapet Lappland omfattar nästan en fjärdedel av Sveriges yta, mer än halva vår fjällvärld och utan tvekan tre av våra största kommuner. Här finns gruvor, fiskevatten, folkliv, vidder, midnattssol, fritt rinnande vatten, reglerade vattendrag, nationalparker med anor, och en del annat. Landskapet korsas av E10, E12, i stort sett öst-väst, E4 och E45, i stort sett söder-norr, riksvägarna 94, 95 och 97, samt några sammanbindande länsvägar 363, 365, 370, 373, 374, 394, 395. Visserligen är ingen av dem motorväg, inom Landskapet, men de håller alla hög standard. Vintertid är många av dem snötäckta så lågfriktionsdäck rekommenderas framför dubbdäck.

Södra delen av Lappland ligger ca 800 km från Stockholm och 1100 km från Göteborg, alltså någonstans mellan 8 och 14 timmars körning.

Eftersom det återstår närmare 650 km till Riksgränsen, ytterligare 7 – 8 timmar bort, så rekommenderar jag att du avsätter minst två veckor för en Lapplandsresa, men ännu hellre två resor på vardera två veckor.

Vägarna

Från Lappland går tre större vägar över gränsen till Norge, E12, Rv95 och E10. De har alla det gemensamt att de går över kalfjället. Mest spektakulär är Rv95.

Det finns fyra återvändsvägar som alla har sina poänger i fjällvärlden; Sorsele – Ammarnäs. Jokkmokk – Kvikkjokk, Porjus – Ritsem och Kiruna – Nikkaluokta.

Det finns även en del andra återvändsvägar värda en omväg, exempelvis från E10 vid Skaulo till Killinge/Kaitum, runt 50 km dålig grusväg men ändå värt omvägen,

eller från E45 inne i Porjus till Ålloloukta drygt 20 km till sydstranden av Stora Lulevattnet

E12

även kallad Blå vägen går i Sverige mellan Umeå och gränsen. Den följer Umeälven i hela dess lopp. Här och där kan man se resultatet av alla regleringar, men mest i Gardiken, där gräs och sly växer långt ner på det som skall vara sjöbotten. Vägen passerar Tärnaby och Hemavan innan gränsen.

Här uppe, de sista 50 km, slingrar sig vägen tjusigt i skogen av fjällbjörk intill den oreglerade delen av Ume Älv. Här kan nog vara ganska myggrikt sista halvan av juni och första halvan av juli.

Rv95

går mellan Skellefteå och norska gränsen. I stort följer den Skellefte älv. Från Arvidsjaur går vägen sakta uppåt till Arjeplog, där det börjar likna lite fjällandskap.

Vid Arjeplog ser vi Hornavan, en av våra djupaste sjöar, över -220 m. Ju närmare den norska gränsen vi kommer desto mer fjällnära är det. Även om vägen är torr och fin kan snödrivorna ligga höga långt in till midsommar.

Vid Merkenisvuopnio finns en fin rastplats där det inte är fel att tillbringa några timmars vila. Bäckvattnet är fint dricksvatten!

E10

sträcker sig mellan Luleå och Riksgränsen. I avsnittet närmast Luleå dyker Kalixälven upp då – och – då. I delen ovan Kiruna är det Torneälven som följs. Där vägen korsar Kalix älv, vid Lappesuando, finns en ganska stor ställplats med möjlighet att tömma toa och fylla på färskvatten. Det finns även några elstolpar, fast de brukar vara upptagna av veckovilande lastbilschaffisar. Älven är här bred som en sjö och solnedgången, nåja den går ju inte alltid ner här, kan vara riktigt grann.

Strax öster om Kiruna går en mindre väg ner till Jukkasjärvi. Det är här ishotellet finns under vintern, men isblocken kan finnas kvar hela sommaren. Väster om Kiruna är vi redan i fjällbjörkens rike. Vägens sista 120/150 km går bara i fjällnatur och hälften utgör sjönära, vid Torneträsk. Var 10 km ligger en järnvägsstation eller hållplats. Det är inte folkmängden som avgjort hur tätt stationerna ligger utan möjligheten för malmtågen att mötas. Det går ett tåg ungefär var 10 minut 24/7 året om. I bägge riktningarna. De större stationerna, Torneträsk, Abisko och Riksgränsen har alla riktig imponerande stationsbyggnader. Strax innan Björkliden finns en rejäl parkeringsficka, runt hundra meter lång och 15 – 20 m bred. Det är härifrån man ser Lapporten så bra.

Den ligger annars intill Abisko, dit det är 10 – 12 km. Vid P-platsen rinner en ordentlig fors ner till sjön.

Promenaden ner genom ravinen är väldigt vacker. Här vid Björkliden finns en riktigt bra Campingplats, öppen året om.

Sorsele – Ammarnäs

följer Vindelälven ända in i fjällvärlden. Sträckan är strax under 90 km lång, vägen är nyligen (2012) rätad och reparerad. Fågelvägen, över Ammarfjället återstår det ungefär 45 km till Vindelkroken vid norska gränsen, där Vindelälvens första rännilar finns. Vägen tar slut i Ammarnäs så vill man längre upp gäller häst. Antingen den tvåbenta modellen ”apostla” eller den fyrbenta. Men jag misstänker att du själv får ta med dig båda varianterna.

Som bekant är Vindelälven helt oreglerad.

Jokkmokk – Kvikkjokk

är något längre, 120 km. Den här vägen följer Lilla Luleälven nästan ända upp till Sareks Nationalpark.

Från Kvikkjokk upp till deltalandskapet Rapaälven i Sarek är det 20 - 30 timmars vandring. Dalgången ligger på 300 - 600 m höjd och många av fjälltopparna når över 1400 m. Sjön vid Padjelanta, Virlhaure (Vilrjaure) ligger på 580 möh.

När du lämnat Kvikkjokk och kommit upp på fjället så tänk på att det inte är någon söndagsprommenad. De här delarna av fjällvärlden bör lämnas åt dem som har erfarenhet av fjällets alla sidor. Det är bättre att skaffa den första erfarenheten i Abisko eller däromkring.

Lilla Luleälven är reglerad vid den damm som Kvikkjokksvägen.

Porjus – Ritsem

”Vägen Västerut” är den längsta av dessa fyra vägar, runt 150 km. Stundtals spikrak, delvis kurvig, kortare sträckor sliten, så det tar nog mer än 2,5 timma. Å andra sidan är här ruskigt grannt! Första delen, kanske 30 km eller så, går genom skogsmark. Men skogen glesnar och bortom Stora Sjöfallet är det bara lite fjällbjörk och martall utefter vägen. På höger sida ligger Stora Sjöfallets nationalpark och på den vänstra, på andra sidan sjön, ligger Sareks nationalpark.

Från Ritsem mot söder går det båt över sjön, och därefter är det ”bara” 45 km upp till Padjelanta. Från Ritsem mot norr är det ungefär 60 km bakvägen upp till Kebnekajse.

Till skillnad från de tre andra vägarna går denna helt utefter reglerat vattendrag, Stora Luleälven. Suorvadammen, från Vietas upp till Ritsem, regleras mer än 30 m så chansen/risken att du får se en stor stenöken 10 – 15 lägre än vägen, med en sjö i mitten är stor. Dammbygget här nedan sjön ovan.

 Stora Lulevatten, sjön som däms vid Porjus, regleras bara med någon meter.

Kiruna – Nikkaluokta

är den kortaste av de fyra vägarna, ca 70 km eller en knapp timma. 2/3 av vägen följer en långsmal sjö som utgör en del av Kalixälvens övre lopp. I Nikkaluokta ligger ett sevärt samekapell men också turiststationen som är startpunkt för vandringar till Kebnekajse. Efter ca 20 km promenad i ganska flack terräng är du vid Kebnekajses fot. Sen återstår 5 km till toppen. Men det är 5 km som antagligen tar dubbelt så lång tid som de första 20 km! Kalixälven är oreglerad häruppe.

Malmen

I mångas ögon är Lappland mest ödemark och det kan kanske stämma, men samtidigt är det Lappland som i många stycken har gett förutsättningarna för vad Sverige är idag. Att det finns högvärdig järnmalm i bergen här har man vetat i många hundra år. Däremot har man inte haft tekniken att ta var på malmen. Det blev en följd av uppfinningar och upptäcker som gav möjligheterna. Den första var herr Nobels dynamit. Ett hanteringssäkert sprängmedel. Den andra var generatorn och den tredje var vattenturbinen.

Kombinationen av dessa gav möjlighet att dra tunga tåg i oländig terräng året om, ta sig djup ner i bergen, spränga och ändå ha en acceptabel miljö. Bygget av malmbanan Narvik – Malmberget - Luleå, kraftverket i Porjus och möjligheten att spränga tunnlar i de nordsvenska fjällen är ett ingenjörsverk som imponerar än idag. Allt var klart i mitten av 1910-talet och sedan dess har svensk järnmalm och andra gruvprodukter gett åtskilliga miljoner människor runt vårt klot möjlighet till försörjning.

De flesta tänker på Kiruna när det är tal om gruvor i Lappland. LKAB bedriver gruvverksamhet I Kiruna (Kiirunavaara och Luossavaara), Malmberget (Malmberget och Koskuskulle) och Svappavaara (Svappavara, Leväniemi och, tills sommaren 2017, Mertainen). LKAB tar i stort sett bara ut järn. Boliden driver en gruva i Gällivare (Aitik) och drev en blygruva i Laisvall. Det handlar i första hand om koppar, men även guld och silver. Dessutom blir det en mängd andra biprodukter.

Bolidens dagbrott i Aitik är idag djupare än 400 meter.

När gruvan inte längre ger utbyte skall den fyllas med vatten. En djup fiskesjö kommer då, om 25-30 år, att glädja fiskeentusiaster.

I Aitik och Kirunavaara ordnas turistvisningar, i första hand sommartid.

Gråberg, den absolut största biprodukten vid gruvbrytningen bildar verkligen berg.

 

Det syns tydligast i Kiruna där det trappstegsformade platåberget, 5 km långt, 2,5 km brett och omkring 200 m högt utgörs av grovkrossat gråberg. Enligt vad det sägs skulle materialet räcka till en sexfilig motorväg Kiruna – Rom. Ändå tas det ständigt upp nya täkter runt om i Sverige. Bergtäkter som skapar oläkbara sår i naturen!

Skogen

 

Vattnet

Betyder inte särskilt mycket för sjöfarten i Lappland. Främsta orsaken till det är att sjöfarten begränsas till sjöar som är isolerade antingen av forsar och fall eller dammar. Men det finns faktiskt minst en hamn; Tornehamn i Torneträsk, men någon större betydelse för sjöfarten har den inte idag.

Några av älvarna, Vindelälven, Torneälv, Kalix älv och Piteälven är bara reglerade på naturlig väg. Vissa mindre älvar har en mängd nedlagda kvarnar och sågar som förr drevs av vattnet men som nu inte används. Muonio älv, som tillsammans med Torneälv utgör gräns mot Finland, är också bara reglerad på naturlig väg.

Piteälven där den korsas av E45

De större älvarna, Luleälv, Skellefteälv, Umeälv och Ångermanälven är i stort sett reglerade längs hela sitt lopp. Det finns en del kortare relativt flacka forsar på några ställen men i övrigt rinner älvarna i ett antal "trappor" som utgörs av dammar, magasin och kraftverk. De fyra andra större älvarna ligger inte i Lappland.

Här är en bild på Ångermanälven uppströms den fått det namnet

Samerna

Lappland är Samernas land! Det märks inte minst på det gamla svenska ordet för Samer. I den nordligaste delen av lappland får inte förekomma fast jordbruk eftersom det konkurrerar med Rennäringen. Skylten "Odlingsgränsen" träffar du på under de sista 550 km av E45, räknat från söder.

I Kaitum finns en sameskola i moden tappning. Den används dock inte som ordinarie skola längre. Sameskolan har i stället egna byggnader i tätorterna dit barnen, på samma sätt som i hela landet, bussas dagligen. Internatskola för yngre barn tillämpas inte längre i Sverige.

Fjällen